6. Att få en diagnos

Människor med AST har alla olika erfarenheter kopplat till sin diagnos, och hur gammal man var när man fick diagnosen varierar stort. Har man haft diagnosen sedan barndomen kanske man inte ens minns utredningen, medan man, om man fått diagnosen nyligen har hela processen färskt i minnet. I det senare fallet minns man ofta även tiden innan man hade diagnosen. För vissa innebär diagnosen en lättnad och ökad förståelse för sig själv, och för andra upplevs diagnosen mest som ett hinder. Kanske har ens föräldrar ända sedan småbarnstiden noterat att ens svårigheter är begränsande. Eller så har svårigheterna inte blivit tydliga förrän man blivit äldre och kraven ökar?

För vissa personer med AST innebär diagnosen en stor känslomässig förändring. Man kanske tänker på sig själv med mer acceptans än innan, eller så blir man ledsen. Men det är inte självklart att man har några speciella känslor kring att ha en diagnos. Oavsett vilka känslor man har kring det faktum att man har diagnosen, brukar många med AST uppleva att diagnosen innebär en möjlighet att få stöd och hjälp. Det kan handla om ekonomisk ersättning, rätt typ av hjälp från vården eller anpassningar i arbetssituationen. Andra tycker att det är lättare att förklara sina svårigheter för andra nu när man har ett ord för sina svårigheter.